fortfor att med samma höga röst tala om Charlotte. Vad företog hon sig, var höll hon till med sitt arbete, såg det ut, som om hon skulle vara lycklig över att bli gift med Schagerström?
På en gång fick överstinnan tårar i rösten. »Jag har verkligen älskat henne så högt», utropade hon. »Allt utom detta skulle jag ha väntat mig av henne, allt utom detta.»
Prostinnan hörde hur en sax klirrande for i golvet där inne i skänkrummet. »Nu kan hon väl inte sitta och höra på detta längre», tänkte hon, »nu kommer hon väl inrusande och försvarar sig.» Men ingenting mer hördes av. Charlotte kom inte.
Äntligen avbröts den pinsamma situationen, därigenom att Karl-Artur kom tillbaka från kyrkbyn i sällskap med Thea Sundler. Överstinnan begav sig då genast ut i trädgården med fru Sundler och sonen, och prostinnan skyndade ut i köket för att hacka socker, lägga upp småbröd och mala kaffe. Allt det där hade hon kanske kunnat slippa att syssla med, men hon tyckte, att det lugnade henne.
Under tiden grubblade hon över brevlappen, som Charlotte hade skickat sin svärmor. Varför hade hon skrivit så kortfattat? Hon erinrade sig, att Charlotte hade kommit till frukosten en dag med nerbläckade fingrar. För att skriva den enda raden till överstinnan hade hon väl inte behövt bläcka ner sig till den grad. Hon måtte ha skrivit ännu ett brev. Och på tisdagen var det? Dagen efter det
