Det var ett betydligt tillfälle, och hon ville själv övervaka tillagningen.
Då klockan var ett, kom fru Sundler ut i köket för att säga farväl. De andra sutto kvar i bersån, men hon skulle gå hem och laga middag åt sin man.
Prostinnan, som stod böjd över buljongkitteln, lade ifrån sig skumsleven, följde henne ut i förstugan, neg och ursäktade och sände hälsningar till organisten.
Hon tyckte, att Thea Sundler borde ha kunnat förstå, att hon hade bråttom, men där stod hon i en hel evighet och höll hennes hand och talade om att det var bra synd om överstinnan med denna nya förlovningen.
Ja, det gav prostinnan henne rätt i.
Organistfrun tryckte hennes hand ännu hårdare. Hon sade, att hon inte ville gå sin väg utan att fråga hur det stod till med Charlotte.
»Jag skall säga dig något», sade prostinnan. »Hon sitter här inne och klipper trasor. Gå du in och fråga henne själv!»
De befunno sig alldeles utanför skänkrummet, och med rask beslutsamhet öppnade prostinnan dörren och sköt fru Sundler in över tröskeln.
»Jag förstår ju, att det var detta, som hon önskade», tänkte hon. »Charlotte har väl varit på sin kant emot henne, och nu vill hon se henne i hennes förnedring. En sådan padda! Jag hoppas, att Charlotte tar emot henne, som hon förtjänar.»
