Från första stund insåg Schagerström, att det för honom inte var annat att göra än att hålla sig i skymundan och inte låta någon människa få en aning om hans kärlek. För honom var det bara att sitta stilla och se på, när unga löjtnanter och studenter kommo i stora skaror till Kronbäcken om jular och somrar för att göra henne sin uppvaktning. För honom var det att bita ihop tänderna och hålla nävarna i styr, när de andra skröto med att de hade dansat med henne så och så många gånger under en och samma kväll, att så och så många kotiljongsdekorationer hade de fått av henne, och så och så många vänliga blickar och leenden hade hon gett dem.
Det var inte mycken glädje med den utmärkta platsen, när han på samma gång fick den olyckliga kärleken att dras med. Den följde honom under arbetet om vardagarna och under jakten om söndagarna. Den enda stund, då han var någorlunda fri från kärleksvåndan, det var, då han satt och läste om gruvdrift och bergshantering i ett par stora luntor, som lågo på kontorshyllan, och som det visst aldrig förr hade fallit någon människa in att bläddra i.
Nå ja, långt efteråt hade han ju förstått, att den olyckliga kärleken hade varit en uppfostrare, den också, men han kunde aldrig riktigt försona sig med den. Den hade varit alltför tung att uthärda.
Den unga flickan, som han tyckte om, var
