emellertid för det mesta. Det var tackjärn, som skulle köpas, stångjärn, som skulle säljas. Det skulle skrivas kontrakt om leveranser av kol och ved. Lediga platser skulle besättas, byggnader skulle repareras, räkningar betalas. Men från Schagerström kom det varken brev eller pengar. Ibland svarade han, att meddelandet hade anlänt och att besked skulle lämnas, men sådant uteblev alltid.
Det uppstod en förfärlig villervalla efter bara några veckor. Somliga förvaltare blevo sittande med händerna i kors, andra togo sig för att handla på eget bevåg, och detta var nästan ännu sämre. Överallt ansåg man, att Schagerström inte var rätte mannen att hålla tillhopa den stora förmögenheten.
Den, som var mer missnöjd än någon annan, var kanske brukspatron Fröberg på Kronbäcken. Schagerström hade alltid varit hans gunstling, och han väntade sig stora ting av honom. Så djup sorg han än hade känt över att den glada och strålande unga flicka, som hade växt upp i hans hus, inte fanns kvar i livet, så hade det dock varit en tröst för honom, att hennes egendomar, som han så länge hade förvaltat, dessa givande gruvor, dessa drivande forsar, dessa vackra herresäten, dessa väldiga skogsvidder, dessa rikedomsalstrande smedjor och hyttor, hade kommit i goda händer.
Han visste, att Schagerström var väl förberedd för sin ställning som stor godsägare. Under
14. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
