Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
213
ARVET

sitta och vänta», sade han. »Jag har ingen lust att löpa omkring på gatorna. Jag har rest hela natten för att komma fram i tid.»

Det såg inte ut, som om betjänten var särdeles benägen att släppa in honom, men herr Nyman nöjde sig inte, förrän han hade blivit införd i ett litet kabinett, som befann sig utanför stora salongen.

Om en liten stund passerade ett par herrar, som tydligen skulle vara med på sammanträdet, genom rummet, företrädda av betjänten, som slog upp salongsdörrarna för dem. Bruksbokhållar Nyman begagnade tillfället att kasta en blick in i överläggningssalen. Han såg en mängd gamla, fina herrar sitta kring ett stort bord, fullastat med handlingar. Han tyckte sig också märka, att dessa handlingar voro skrivna på stämplat papper.

»Vad i all sin dar?» tänkte han. »Det där såg ju ut som idel köpekontrakt och gravationsbevis. Schagerström måtte hålla på med någon stor affär.»

Strax efteråt kom han att tänka på att han alls inte hade sett till Schagerström själv bland dem, som hade suttit vid det stora bordet.

Vad kunde nu detta betyda? Om Schagerström inte tog del i stämman, så borde han väl kunna tala med honom, Nyman.

Återigen kom en av de herrar, som skulle övervara sammanträdet, in i kabinettet. Det var en ung kunglig sekter, som bruksbokhållarn hade