Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
216
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

på Kronbäcken, fylld av sin kärlekslängtan. Nu blev herr Nyman nästan rädd för den forne kamraten.

»Vad var det du sade?» återtog Schagerström. »Har Gammalhyttan brunnit?»

Bruksbokhållarn hade endast ämnat begagna sig av den lilla nödlögnen för att få komma till tals med Schagerström. Men helt plötsligt bestämde han sig för att inte bekänna kort ännu på en stund.

»Ja», sade han, »det har brunnit på Gammalhyttan.»

»Vad är det, som har brunnit? Är det stora byggningen?»

Bruksbokhållarn såg skarpt på Schagerström. Ögonen voro stirrande, och håret hade börjat glesna vid tinningarna.

»Det är inte tillräckligt med boningshuset», tänkte han, »nej, här behövs en ordentlig uppruskning.»

»Å nej, det är inte så väl, höll jag på att säga.»

»Smedjan då?»

»Inte den heller, utan den där stora, eländiga bruksbyggnaden, där du hade tjugo familjer inhysta. Två hustrur har blivit innebrända, en hundra människor är utan tak över huvudet. De, som är räddade, har kommit ut splitt nakna utan kläder och skodon. Det lär vara ett förfärligt elände där nere. Jag har inte sett det själv. Jag blev hitskickad för att hämta dig.»