Alla människor, postiljonen, skjutsbonden och hela prostgårdshushållet, som med undantag för Karl-Artur hade gett sig ut för att bevittna avfärden, brusto i skratt. Därefter satte sig prostinnan helt belåten till rätta i högra hörnet. Charlotte slog sig ner bredvid henne, postiljonen blåste en ny signal, och det bar åstad.
Prostinnan och Charlotte fortforo en stund att prata och raljera, men snart inträffade något ödesdigert. Den gamla föll i sömn. Charlotte, som var i prattagen, sökte att få henne vaken igen, men det var omöjligt.
»Nå ja, hon har haft en ansträngande dag», tänkte den unga flickan. »Jag kan inte undra på att hon är trött. Men det är skada. Vi skulle ha haft det trevligt. Jag för min del skulle ha kunnat språka hela natten.»
I själva verket var hon en smula ängslig för att bli ensam med sina tankar. Mörkret föll på. Vägen gick fram genom täta skogar. Missmod och tvivel lågo på lur, färdiga att kasta sig över henne.
Då de hade åkt ett par timmar, hörde hon hur diligensen tillropades av en vandrare. Om några ögonblick stannade den, och den nye resanden steg in och satte sig på baklängessätet alldeles mittför Charlotte.
Inne i vagnen hördes för ett par ögonblick ingenting annat än ett par sovandes lugna andetag. Charlottes första impuls hade varit att låtsa sova för att inte behöva tala med Schagerström.
