Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/380

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

borde och ville, och jag kan inte hjälpa, att det där ordet uppnosig alltid vill komma mig på tungan, då jag skall tala om Charlotte. Men jag skall inte använda det mera, om det är så, att brukspatron misstycker.»

Schagerström uppgav ett slags stönande. Hon i hörnet fick betrakta det som ett svar, om hon så önskade.

»Jag vet ju, att brukspatron har gjort sitt val med mogen överläggning», fortfor rösten. »Jag har hört sägas, att allt, vad brukspatron gör, skall vara så väl planerat och överlagt, och då kan jag förstå, att detta frieri också är det. Men annars skulle jag bra gärna vilja veta om brukspatron verkligen vet hurudan hon är, den där uppnos... nej, förlåt, förlåt! den här vackra och förtjusande Charlotte Löwensköld. Det sägs ju, att brukspatron inte hade växlat ett ord med henne, då brukspatron friade, men brukspatron hade naturligtvis på annat sätt övertygat sig om att hon var lämplig att bli fru på Stora Sjötorp.»

»Min nådiga är väl underrättad», sade Schagerström. »Hör min nådiga till fröken Löwenskölds närmare bekanta?»

»Jag åtnjuter äran av att vara Karl-Artur Ekenstedts förtrogna, brukspatron.»

»Ah!» sade Schagerström.

»Men för att återkomma till Charlotte! Förlåt, att jag säger det! Men brukspatron förefaller inte lycklig. Jag hör brukspatron sucka och stöna. Är