Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/390

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
250
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

skulle bli er hustru, skulle de nog lämna henne i fred. Åtminstone finge hon i så fall stanna här i prostgården ända till bröllopsdagen, utan att någon skulle säga det minsta. Människorna är sådana, brukspatron. De förolämpar inte gärna den, som skall bli mäktig och rik.»

»I så fall skulle jag vilja föreslå, att vi läte lysa för oss i morgon dag», sade Schagerström.

»Det är mycket vackert tänkt av brukspatron, men det är omöjligt. Charlotte är bortrest, och brukspatron har väl inte nödiga papper med sig i bröstfickan.»

»Papperen finns på Stora Sjötorp och kan hämtas. Och som prosten vet, så har jag fröken Charlottes bestämda löfte. Det är väl dessutom prosten, som är förmyndare och giftoman.»

»Nej, nej, brukspatron! Inte så brådstörtat, inte så brådstörtat.»

Gubben började tala om andra saker. Han visade Schagerström några av sina mest sällsynta växtexemplar och berättade var han hade lyckats finna dem. Medan han höll på med detta, blev han livlig och vältalig. Man hade kunnat tro, att han hade glömt alla sina bekymmer.

Men om en stund kom han tillbaka till det där förslaget om lysningen.

»En lysning är ingen vigsel», sade han. »Om Charlotte blir missnöjd, så kan den ju få gå tillbaka.»

»Det är bara fråga om en nödfallsåtgärd», sade