III.
I första ögonblicket tänkte Schagerström på att skriva till Charlotte för att förklara och urskulda. Men han fann snart, att detta brev var alltför svårskrivet. Han befallde i stället fram hästar och vagn samt begav sig i väg till Örebro.
Av prosten Forsius hade han hört namnet på den gamla frun, som de resande damerna ämnade besöka. På måndagens förmiddag uppsökte han Charlotte i dennas bostad och bad om ett samtal.
Han bekände genast sitt otillbörliga tilltag. Han sökte knappast urskulda sig. Han berättade endast hur allt hade tillgått.
Man kan säga, att Charlotte sjönk samman, nästan som om hon hade blivit sårad till döds. För att inte falla satte hon sig ner i en liten, låg länstol, och där förblev hon nästan orörlig. Hon for inte ut i några förebråelser. Hennes smärta var alltför stor och verklig.
Allt hittills hade hon kunnat säga till sig själv, att när Karl-Artur en gång genom överstinnans hjälp kom på andra tankar, när han återknöt bandet med henne, så skulle därmed hennes ära vara återupprättad, och hennes nuvarande vedersakare skulle förstå, att det hela inte hade varit annat än ett kärleksgräl. Men nu, då det hade lyst i kyrkan för henne och Schagerström, nu måste var och en tro, att det verkligen var hennes mening att gifta sig med den rike brukspatronen.