träffats av en svår sorg. De gjorde inga frågor, tilläto sig inga antydningar på det förestående giftermålet, sökte endast visa henne så mycken vänlighet, som de förmådde.
I själva verket voro de inte alls ute för att gratulera till lysningen, utan hade ett helt annat ärende. Men då de märkte Charlottes förtvivlan, visste de knappast om de skulle våga framställa det.
Så småningom kröp det dock fram, att de ville berätta om Torpar-Matts-Elin, hon med eldmärket och de tio syskonen. Hon hade kommit till Holma denna dag strax efter frukosten för att beklaga sig för deras mor över att hennes små syskon skulle bortauktioneras.
Torpar-Matts-Elin och hennes syskon hade levat på tiggeri. Vad annat skulle väl dessa utfattiga stackare ha kunnat ta sig till? Men nu hade människorna börjat tröttna på denna stora skara av hungriga munnar, som drog från gård till gård, och de styrande i socknen hade beslutat, att barnen skulle ackorderas bort åt olika håll. Man hade utlyst ett slags auktion, där de, som ville övertaga ett eller flera av barnen, fingo göra sina anbud. »Hennes nåd vet nog hur det går till», hade flickan sagt. »Man söker bara finna ut vem som med minsta möjliga kostnad för socknen vill överta ungarna. Inte är det någon, som tänker på att de ska få ordentlig vård och uppfostran.»
