»Ja», sade gubben torrt. »De lämnar honom inte i fred ett ögonblick. Jag får snart börja på att föra mina journaler själv.»
»Hon, som gick in just nu, var en dotter till Aron Månsson. Hon hade en smörbytta i handen.»
»Det skall vara en hjälp till de många barnen, förstår jag.»
»Alla människor älskar honom», sade Charlotte. »Jag visste ju, att en gång måste det komma.»
»Å ja, när man är ung och vacker», sade gubben, »så är det inte så svårt att narra gummorna att gråta i såtals.»
Charlotte lät inte störa sig i sin beundran.
»Jag såg nyss, att en av smederna från Holma kom och sökte honom. Onkel vet, en av de där läsarna, som aldrig går i kyrkan och inte vill höra någon av de vanliga prästerna.»
»Vad du säger!» utbrast gubben, som verkligen blev intresserad. »Har han kunnat röra de där malmblocken? Sannerligen, min flicka, tror jag inte, att det kan bli något av honom.»
»Jag tänker på överstinnan», sade Charlotte. »Vad hon skulle vara lycklig, om hon såge detta!»
»Vet just inte om det var en sådan här sorts framgång, som hon drömde om för sonens räkning.»
»Han gör folk bättre. Jag ser, att somliga, som kommer ut från honom, gråter och torkar sig i ögonen. Marie-Louises man har också varit
