spänning och väntan, ända tills han visade sig uppe i predikstolen.
Hon förvånade sig över den otvungna ton, varmed han tilltalade folket. Det föreföll, som hade han endast fört ett samtal med en skara vänner. Han använde inte ett ord, som inte alla dessa enkla människor kunde förstå, och han anförtrodde dem sina strider och svårigheter, liksom för att han av dem skulle få hjälp och ledning.
Karl-Artur hade denna dag att predika över Jesu liknelse om den otrogne gårdsfogden, och Charlotte kände sig ängslig, när hon förstod, att han måste tala över en så svår text. Hon hade hört många präster beklaga sig över att den var dunkel och svårtydd. Början och slutet tycktes inte höra samman. Den starkt förkortade form, vari liknelsen hade återgetts, var kanske orsak till att den för nutida människor var nästan obegriplig. Hon hade aldrig heller hört den på ett tillfredsställande sätt förklarad. Hon hade hört präster tala över början, och hon hade hört präster tala över sista delen av liknelsen, men någon, som hade kunnat ge den tydlighet och sammanhang, hade hon aldrig träffat på.
Man förstår, att alla människor i kyrkan tänkte nästan detsamma. »Han kommer säkert att gå ifrån texten», tänkte man. »Den blir honom för obekväm. Han kommer att göra som förra söndagen.»