Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
276
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

skön den än var, som denna söndag gjorde på kyrkfolket det mäktigaste intrycket. Det var inte heller uppläsningen av lysningssedlarna. Läsningen av den, som rörde Charlotte, följdes med ett djupt ogillande, men man hade ju vetat på förhand, att den skulle komma. Nej, det var något annat.

Charlotte hade försökt att lämna kyrkan genast efter predikans slut, men så full med folk, som den var, hade detta inte lyckats henne, utan hon hade måst stanna under hela altartjänsten. Då folket sedan så småningom begav sig mot utgången, ville hon åter skynda sig att komma före de andra, men förgäves. Ingen vek undan för henne. Man sade ingenting till henne, men man visade henne ingen hänsyn.

Hon kände med ens, att hon omgavs av fiender. Flera av hennes bekanta drogo sig undan ifrån henne, då hon närmade sig dem. En enda kom fram till henne. Det var hennes tappra syster, doktorinnan Romelius.

Då de två äntligen hade kommit ut genom kyrkdörren, hade de ett ögonblick blivit stående.

De sågo, att på gången framför kyrkan hade flera av socknens unga herrar samlat sig. De höllo i händerna buketter av tistlar, av gula löv och av torrt gräs, som de i all hast hade samlat utanför kyrkogårdsmuren. Meningen var tydligen att överlämna detta till Charlotte såsom lysningsgratulation. Den långe kapten Hammarberg stod