Domprostinnans begravning.
Ett par dagar efter det att överstinnan Ekenstedt var återkommen till Karlstad från sitt besök i Korskyrka prostgård, hade till staden kommit vandrande en mycket vacker dalkulla, en gårdfarihandlerska, som bar den vanliga stora lädersäcken på ryggen. Men i staden, där det fanns riktiga köpmän, var det henne förbjudet att driva sitt vardagliga näringsfång. Hon lämnade därför den stora säcken i sitt kvarter och gick ut på gatan med en liten korg på armen, däri hon förvarade av henne själv förfärdigade hårarmband och klockkedjor.
Den unga kullan, som gick ur gård i gård för att finna köpare för dessa varor, kom också till det Ekenstedtska hemmet. Överstinnan blev mycket förtjust i de vackra arbetena och inbjöd försäljerskan att stanna i huset ett par dagar för att tillverka souvenirer av några långa, ljusa lockar, som hon hade klippt av sin son Karl-Arturs huvud i hans tidiga barndom och alltsedan förvarat. Detta anbud tycktes vara välkommet för den vackra vandrerskan. Hon antog det utan något betänkande och började sitt arbete redan nästa morgon.
Mamsell Jaquette Ekenstedt, som var ganska snäll i handarbeten, infann sig rätt ofta hos
