begravningsdagen för att få smaka på de godbitar, som då torde komma att vankas.
Begravningen var utsatt till torsdagen den trettonde augusti. Husets son, doktor Karl-Artur Ekenstedt, var naturligtvis hemkallad och anlände redan på onsdagskvällen. Han mottogs med stor glädje, och tiden till liggdags användes till att ge föräldrar och syster en föreställning om den kärlek, varmed han numera omfattades av sina församlingsbor. Det var ingalunda lätt att förmå den blygsamme unge prästen att berätta om sina triumfer, men överstinnan, som var något inne i saken genom brev från Charlotte Löwensköld, hade genom sina frågor lockat och tvingat honom att skildra de många bevis på tacksamhet och kärlek, som han fick mottaga, och man kan nog tänka sig, att hon därvid erfor den renaste modersglädje.
Att man vid detta tillfälle alls inte kom att omnämna den fattiga arbeterskan, som under ett par dagar hade vistats i huset, var ju ganska naturligt. Nästa morgon ägnade man sig helt och hållet åt förberedelser till begravningen, och Karl-Artur fick inte då heller någon underrättelse om den vackra dalkullans besök i hans hem.
Överste Ekenstedt hade önskat, att hans syster med all heder skulle komma i jorden. Man hade inbjudit till begravningen både biskop och landshövding jämte så många av stadens bästa familjer, som hade haft någon beröring med salig
