hur husets son tog brickan ifrån dalkullan och ställde den på ett närstående bord.
»Jag upprepar det», sade han med höjd röst, »du skall inte bära någon bricka i detta hus, ty du är min fästmö.»
I detsamma hördes en hög, genomträngande röst.
»Karl-Artur, tänk på vilken dag detta är!»
Det var överstinnan, som hade ropat. Hon satt högst uppe i rummet i en stor soffa, såsom det ju är de sörjandes företrädesrättighet. Framför sig hade hon ett tungt divansbord, och till höger och vänster om henne sutto vördiga och korpulenta fruar. Hon försökte att bana sig väg ut på golvet, men detta tog tid, därför att hennes grannar voro så upptagna av det, som skedde i andra ändan av rummet, att de inte ville flytta på sig.
Karl-Artur hade tagit kullan vid handen och släpade henne med sig inåt rummet. Hon var blyg och satte handen för ögonen som ett barn, men såg i alla fall lycklig ut. Till sist stannade Karl-Artur med henne framför biskopen.
»Ända till denna stund hade jag ingen aning om min fästmös närvaro i mitt hem», sade han, »men då jag nu har upptäckt henne, ber jag att i första rummet få föreställa henne för min överherde och biskop. Jag utber mig, herr biskop, edert bifall och eder välsignelse till min förening med denna unga kvinna, som har lovat mig att bli min ledsagerska på de pliktens och
