på skrivbordet framför översten och gav den ett kraftigt slag.
»Jaså», sade översten. »Hon kunde inte tiga.»
»Jo», sade Karl-Artur, »hon teg så länge, som det var henne möjligt. Vi har suttit på kyrkogården i många timmar, och hon har ingenting annat velat säga, än att hon måste gå sin väg och att hon aldrig någonsin finge återse mig. Det var, först då jag anklagade henne för att här i Karlstad ha fått en annan älskare, som hon berättade, att mina föräldrar med pengar hade mutat henne att ge mig fri. Min far hade dessutom hotat, att han skulle göra mig arvlös, om jag gifte mig med henne. Vad kunde hon då göra? Hon tog emot de tvåhundra riksdaler, som bjöds henne. Det roade mig att höra, att mina föräldrar satte ett så högt pris på min person.»
»Nå», sade översten med en axelryckning, »vi lovade henne också, att hon skulle få fem gånger så mycket till bosättning, då hon gifte sig med någon annan.»
»Hon har också sagt mig detta», fortfor Karl-Artur med ett lätt skratt. Därpå gick han över till en mera lidelsefull framställning. »Och det är min far, min mor, som handlar mot mig på detta sätt! För två veckor sedan uppsökte mig min mor i Korskyrka. Jag talade med henne om detta mitt giftermål. Jag sade henne, att denna unga flicka hade skickats mig av Försynen, att jag räknade på henne för att kunna föra ett liv efter Guds vilja.
