»Sannerligen jag kan se annat, än att det var en förbaskad otur.»
»Jag ser däri Guds finger. Denna kvinna är av Gud utsedd till min maka, därför sände han henne på nytt i min väg. Och än mer. Jag ser hans rättvisa straff. Då jag bad biskopen välsigna vår förening, skyndade min mor fram för att hindra detta. Min mor sade sig, att om hon låtsade snava, falla, så skulle detta vara det bästa avbrottet. Men manövern lyckades alltför väl. Gud ingrep.»
Nu övergavs fadern av sin förra kallblodighet.
»Hut, pojke! Hur vågar du anklaga din mor för en sådan bakslughet?»
»Förlåt, min far, men jag har haft tillfälle att se prov på kvinnlig falskhet på sista tiden. Min mor och Charlotte, dessa båda har gett mitt hjärta en läxa, som det inte snart glömmer.»
Översten satt ett par ögonblick och trummade på bordskivan.
»Det var bra, att du nämnde Charlottes falskhet», sade han. »Jag hade just ämnat tala med dig om den. Du skall aldrig kunna inbilla mig, att Charlotte har övergivit dig för att få en rik man. Hon tycker mer om dig än om alla världens rikedomar. Jag tror, att alltihop är ditt fel, men att hon har tagit på sig skulden, för att inte vi, dina föräldrar, skulle bli onda på dig och för att du skulle undgå andra människors tadel. Vad säger du om den saken?»
