»Hur skulle jag det kunna? Det är ju söndag i morgon, och jag måste predika.»
»Men så skriv ett par ord, och låt mig fara! Tänk på att hon är gammal! Hon har allt hittills bibehållit sin ungdom, därför att hon har haft dig att glädja sig åt. Du har varit hennes ungdom, hennes hälsa. I samma stund, som du överger henne, kommer hon att bli gammal. Det blir slut med hennes skämt, slut med all hennes lustighet. Hon kommer att bli förgrämd och bitter mer än någon annan. Ack, Karl-Artur, jag är rädd, att det kommer att döda henne. Du, Karl-Artur, du har varit hennes gud, du kan ge henne liv och död. Låt mig fara till henne, Karl-Artur, med ett ord från dig!»
»Jag vet allt det där, Charlotte, men jag vill inte skriva. Min mor var redan sjuk, då jag lämnade Karlstad. Min far bad mig, att jag skulle försona mig med henne, men jag nekade. Hon har hycklat och ljugit.»
»Men, Karl-Artur, om hon har hycklat och ljugit, så har det bara varit för din skull. Jag vet inte hur de har förbrutit sig mot dig inne i Karlstad, men vad de än har gjort, så har det varit för ditt bästa. Du måste förlåta sådant. Kan du inte tänka på din mor från den tiden, då du var liten? Vad skulle ditt hem ha varit utan henne? När du kom hem från skolan med vackra betyg, vad skulle det ha varit för roligt, om inte din mamma hade blivit så glad åt dem? När du höst och vår vände hem
