»Bed mig inte mer, Charlotte! Det tjänar till ingenting.»
Det drog något grått och hotfullt över Charlottes vackra ansikte. Hon såg skarpt på Karl-Artur.
»Att du bara vågar!» sade hon.
»Vågar? Hur menar Charlotte?»
»Du sade ju nyss, att du skulle predika i morgon.»
»Ja, naturligtvis, Charlotte.»
»Kommer du inte ihåg den där gången i Uppsala, då du inte tordes gå upp i en skrivning, därför att du hade varit ohövlig mot din mamma?»
»Det glömmer jag aldrig.»
»Jo, du måtte ha glömt det. Men jag säger dig, jag, att du aldrig mer kommer att predika så, som du har gjort de två sista söndagarna, förrän du har försonat dig med din mor.»
Han skrattade. »Nej, Charlotte, försök inte att skrämma mig!»
»Jag skrämmer dig inte. Jag säger dig bara hur det kommer att gå. Var gång som du stiger upp i en predikstol, kommer du att tänka på detta, att du nekade att försona dig med din mor, och det kommer att ta all kraft ifrån dig.»
»Bästa Charlotte, Charlotte vill skrämma mig, som man skrämmer ett barn.»
»Kom ihåg mina ord!» utropade den unga flickan. »Tänk på dem, medan det ännu är tid! I morgon eller i övermorgon kan det vara för sent.»