De ville, att hon skulle ge modern hennes son tillbaka. Men hur skulle detta ske?
Inbillade de sig, att hon hade någon makt över Karl-Artur? Hon hade redan sökt övertala honom, använt all den vältalighet, som stod henne till buds, och ingenting vunnit.
Hon slöt sina ögon. Hon såg för sig överstinnan, liggande med ombundet huvud och ett gulblekt, liksom förminskat ansikte. Hon såg den stolta, föraktfulla vreden, som präglade dragen. Hon hörde henne säga till den okände mannen, som led av försmådd kärlek liksom hon: »Det är svårt, brukspatron, när den, som vi älska, inte har någon kärlek att giva oss.»
Charlotte reste sig hastigt, vek ihop brevet och lade det i sin klänningsficka, såsom om det skulle kunna vara henne till skydd och hjälp. Några ögonblick därefter var hon på väg fram till kyrkbyn.
När hon kom till häcken utanför organistens täppa, stannade hon ett par ögonblick och bad en tyst bön. Det var hennes mening att försöka beveka Thea Sundler att sända Karl-Artur tillbaka till hans mor. Hon ensam kunde göra det. Charlotte bad Gud, att han måtte fylla hennes stolta hjärta med tålamod, så att det skulle bli henne möjligt att vinna och röra denna kvinna, som hatade henne.
Hon hade lyckan att finna fru Sundler ensam hemma. Charlotte frågade om Thea kunde skänka
