rent av tycktes vara gudomlig ingivelse. Vad han än företog sig, så vandrade han på Guds vägar.
Charlottes bleka kinder färgades av en liten rodnad vid dessa ord, men hon fullföljde sin framställning utan att yttra något bittert eller sårande. Hon förklarade blott, att det var hennes fasta övertygelse, att överstinnan aldrig skulle komma att hämta sig efter brytningen med Karl-Artur. Hon frågade om inte Thea fann det hemskt, att han skulle få sin mors död på sitt samvete.
Fru Sundler svarade mycket vackert och värdigt, att hon litade på att Gud skulle hålla sin skyddande hand över både mor och son. Hon tänkte sig, att det kanske var Försynens mening att föra den kära tant Ekenstedt fram till en mera allvarlig kristendom.
Charlotte såg framför sig det gulbleka ansiktet med det hotfulla uttrycket, och hon fruktade, att överstinnan svårligen på denna väg skulle föras till någon bättre gudsfruktan. Men hon avhöll sig från varje oförsiktigt yttrande, sade endast, att hennes egentliga ärende var att bedja Thea använda sitt inflytande över Karl-Artur till att åstadkomma en försoning mellan honom och hans mor.
Fru Sundlers röst blev lägre, mer läspande, mer oljigt ödmjuk än någonsin. Hon hade kanske något inflytande på Karl-Artur, men när det var fråga om något så betydelsefullt, vågade hon
