skaldestycke, eller han berättar för er om den där lilla grå prästgården, som han önskar sig.»
»Ja», upprepade fru Sundler, »både min man och jag är mycket lyckliga över att Karl-Artur hedrar vårt ringa hem med sina besök.»
»Om ingenting kommer emellan, så kan ju den lyckan fortsätta i många år», fortfor Charlotte. »Karl-Artur gifter sig väl inte så snart med sin kulla. I prostgården kommer han att finna det mycket ensamt. Han kan behöva en sådan här behaglig tillflyktsort.»
Fru Sundler stod tyst. Hon var idel öra, idel uppmärksamhet. Hon förstod, att Charlotte hade någon mening med sina yttranden, men hon hade ännu inte kommit underfund med den.
»Om jag hade stannat kvar i prostgården», sade Charlotte med ett lätt skratt, »så hade jag kanske ibland kunnat förströ en ledig stund för honom. Jag vet ju, att han inte mer älskar mig, men vi behöver ju inte leva som hund och katt fördenskull. Jag kunde ju hjälpa honom att ordna med barnhemmet till exempel. När man så där måste råkas dagligen, så får man så många gemensamma intressen.»
»Ja, det är givet. Men är det verkligen Charlottes mening att lämna prostgården?»
»Det är inte så gott att säga. Du vet ju, att jag har funderat på att gifta mig med Schagerström.»
