Charlotte lovade ivrigt. På samma gång blev hon mycket förvånad. Marie-Louise beundrade alltså inte mannen så blint, som hon hade trott. Hon såg, att han var förfallen, att barnen måste räddas undan hans inflytande.
Det befanns, att systern ville anförtro henne ännu en sak.
»Jag är rädd för kärleken», sade hon. »Jag visste hurudan Richard var, men kärleken tvingade mig att ta honom. Jag hatar kärleken.»
Charlotte förstod, att hon sade detta för att på något sätt trösta henne. Hon ville säga, att även den starkaste kärlek kunde visa orätt, kunde förmå en till ödesdigra misstag. Det var bättre att låta sig vägledas av förståndet.
Hon skulle ha velat svara, att hon för sin del, hon skulle älska kärleken till sin sista stund och aldrig vredgas på honom för alla de kval han beredde henne, men doktorinnan fick ett anfall av sin farliga hosta, och svaret blev aldrig avgivet. Så snart som hon hade kommit till något lugn igen, skyndade sig Charlotte att göra i ordning sängen och lägga henne.
Charlotte uppfyllde den kvällen alla en husmoders plikter i det lilla hemmet. Hon lagade mat åt barnen, höll dem sällskap under måltiden och hjälpte också dem i säng.
Men då hon sålunda hade fått röra vid kläder och sängkläder, vid kokkärl och porslin, blev hon förfärad. Vad allt hade varit slitet, sprucket, illa
