hade fråntagits honom, men detta mottogs med ett slags bister tillfredsställelse.
»Det är bra, att en av tjuvpacket finns kvar och att han är lika usel som de andra», sade ryttmästar Löwensköld. »Generalen har slagit föräldrarna och slagit hårt. Nu blir det min tur.»
Prosten märkte en obarmhärtig hårdhet i rösten. Han blev mer och mer orolig. Han fruktade, att ryttmästarn skulle strypa Ingilbert med egna händer eller piska ihjäl honom.
»Jag ansåg det vara min plikt att framföra den dödes budskap till bror Löwensköld», sade prosten, »men jag hoppas, att bror inte vidtager några förhastade åtgärder. Jag ämnar nu underrätta länsman om den mot mig begångna stölden.»
»Därmed gör bror, som bror vill», sade ryttmästarn. »Jag vill bara säga, att det är onödigt besvär, ty denna sak skall jag själv ta om hand.»
Efter detta insåg prosten, att det inte var något mer att vinna på Hedeby. Han red därifrån, så snart han kunde, för att hinna att få bud till länsmannen före kvällen.
Men ryttmästar Löwensköld kallade ihop allt sitt folk, berättade vad som hade hänt och frågade om de ville följa med honom nästa morgon för att fånga tjuven. Det var ingen, som nekade att göra honom och den döde generalen den tjänsten, och återstoden av kvällen användes till att söka fram alla möjliga vapen, gamla muskedunder, korta björnspjut, långa värjor, påkar och liar.
4. — Lagerlöf, Löwensköldska ringen.
