Länsmannen och fångarna ställde sig utmed tingshusets vänstra sida, domaren och nämnden veko av åt höger, herremännen stannade i mitten. Skrivaren tog plats vid bordet med sina pappersrullar. Den stora trumman stod alltjämt ensam mittpå planen. Ingenting skymde den.
I detsamma som tåget visade sig, blev det trängsel och rusning inne i folkmassan. Flera stora och starka karlar sökte bana sig väg fram i första ledet. Framför allt lade de an på att driva undan Marit Eriksdotter. Men i förskräckelsen för att komma på en undanskymd plats böjde hon sig ner, och liten och tunn som hon var, kröp hon mellan benen på ett par soldater innanför spetsgården.
Detta var stridande mot all god ordning, och länsmannen gav också rättstjänaren en vink att skaffa undan Marit Eriksdotter. Rättstjänaren begav sig genast bort till henne, lade handen på hennes skuldra liksom för att häkta henne och förde henne med sig upp mot tingshuset. Men då de väl voro inkomna i hopen av människor, som stodo där utanför, släppte han henne. Han hade sett så mycket av henne, att han visste, att bara hon fick stå i fångarnas närhet, skulle hon inte söka rymma sin väg, och om länsmannen önskade näpsa henne, skulle hon vara lätt att finna.
Men vem hade nu för övrigt tid att tänka på Marit Eriksdotter? Prosten och klockaren hade stigit fram och ställt sig mittpå planen. Båda
