tre. Det kom sig väl av att han hade varit soldat och härdats i mycket lidande under krig och fångenskap. Han höll sig rak ännu, och han hade ett modigt och oförskräckt uppträdande.
Då Ivar Ivarsson trädde fram till trumman och mottog bägaren med tärningarna av länsmannen, ville denne visa honom hur han skulle hålla bägaren och hur han skulle kasta. Men då fick gubben ett småleende på läpparna.
»Det är inte första gången, som jag rafflar med tärning, länsman», sade han med så hög röst, att alla hörde honom. »Starke-Bengt från Hedeby och jag har förnöjt oss med detta mången kväll där ute i stäppländerna. Men aldrig kunde jag tro, att jag skulle nödgas spela med honom än en gång.»
Länsmannen ville skynda på honom, men folket tyckte om att höra honom. Det var en tapper karl, som kunde skämta, när han stod inför ett sådant avgörande.
Han knäppte båda händerna om bägaren, och man såg, att han bad. När han hade läst sitt fadervår, ropade han med hög röst: »Och nu ber jag dig, Herre Krist, du som vet min oskuld, att du av nåd ger mig ett lågt kast, ty jag har varken barn eller käresta, som gråter över mig.»
När detta var sagt, slängde han tärningarna ner på trumskinnet, så att det dånade.
Och alla de, som stodo utanför, önskade i det ögonblicket, att Ivar Ivarsson skulle gå fri. De
