och bad till Gud, att han måtte göra ett högt kast.
Han skakade knappast om tärningarna i bägaren, utan vände den bara upp och ner och lät dem falla. Hans ögon voro för gamla för att han skulle kunna urskilja prickarna på tärningarna, och han vände inte ens blicken ditåt, utan stod och stirrade ut i rymden.
Men domaren och de övriga skyndade fram. Och nu såg man samma uttryck av förvåning på deras ansikten som förra gången.
Det var, som om hopen utanför spetsgården skulle ha förstått vad som hade skett, långt innan länsmannen hade kungjort utslaget. Det var en kvinna, som ropade: »Gud välsigne dig, Erik Ivarsson!» och efter henne hördes ett mångstämmigt skrik: »Gud ske tack och lov för att han hjälpte dig, Erik Ivarsson!»
Paul Eliassons luva flög i luften som förra gången, och man förundrade sig återigen. Tänkte han inte på vad detta innebar för honom själv?
Erik Ivarsson stod slö och likgiltig, inte en ljusning syntes över dragen. Man tänkte, att han kanske väntade på att länsmannen skulle förkunna utslaget, men även sedan detta skett och han hade fått veta, att han hade slagit sexor all, han som brodern, förblev han okänslig. Han ville stappla tillbaka till sin forna plats och var då så utmattad, att rättstjänaren måste slå armen om honom för att hålla honom uppe.
