luvan i luften, tog vaktsoldaten, som han hade bredvid sig, i famn och kysste honom.
Då tänkte alla: »Det syns, att han är en ryss. Om han hade varit en svensk, skulle han inte ha jublat så i otid.»
Domaren, länsmannen, nämnden och herrkarlarna gingo makligt och lugnt fram till trumman och beskådade tärningarna. Men de sågo inte glada ut denna gång. De skakade på huvudena, och det var ingen, som lyckönskade Paul Eliasson till utfallet.
Länsmannen gick för tredje gången fram till tingshusets trappa och förkunnade:
»Paul Eliasson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.»
Det uppstod en häftig rörelse i folkhopen, men inte något jubel. Det var ingen, som tänkte på att något svek kunde ha blivit begånget, sådant var omöjligt. Men alla kände sig ängsliga, därför att gudsdomen inte hade gett någon klarhet.
Var det så, att alla tre anklagade voro lika oskyldiga, eller var det så, att de alla voro lika skyldiga?
Man såg ryttmästar Löwensköld ivrigt skynda bort till domaren. Han ville väl säga, att ingenting var avgjort, men domaren vände sig ganska tvärt ifrån honom.
Domaren och nämnden drogo sig in i tingshuset för att överlägga, och under tiden tordes ingen röra sig eller tala, knappast viska. Även Paul
