människor hade ändrat sinnelag sedan sist. Alla de, som stodo omkring henne utanför spetsgården, hade varit goda emot henne. Folket hade överlagt och prövat sinsemellan, och de hade kommit till den övertygelsen, att gudsdomen borde ha tolkats så, att alla tre anklagade voro oskyldiga. Den gamle generalen hade låtit dem alla tre göra högsta kastet. Det kunde inte betyda annat. Ingen av dem hade tagit hans ring.
Det hade blivit en allmän veklagan, då de tre männen fördes ut. Kvinnor hade gråtit, karlarna hade stått med knutna nävar och sammanbitna tänder. Man sade, att Bro socken skulle bli ödelagd såsom Jerusalem, därför att här togos menlösa mäns liv. Folk hade ropat trösteord till de dömda och hånat bödlarna. Och många förbannelser hade nerkallats över ryttmästar Löwensköld. Det sades, att han hade varit i Stockholm och att det var hans fel, att gudsdomen hade blivit tolkad till de anklagades nackdel.
Det var i alla fall detta, att alla människorna hade delat hennes tro och tillit, som hade hjälpt henne över den dagen. Och inte bara över den dagen, utan allt hittills. Om de människor, som hon råkade, skulle ha trott henne vara dotter till en mördare, hade hon inte kunnat härda ut med livet.
Paul Eliasson hade varit den förste, som hade bestigit det lilla brädgolvet under galgen. Han hade först kastat sig ner och bett till Gud, sedan hade han vänt sig till prästen, som stod bredvid honom,
