orättvisa hade begåtts, och de ville gottgöra. Även herrskaperna brukade gå fram till Marit, när de sågo henne på kyrkbacken, och växla ett par ord med henne. Till och med familjen på Hedeby — ja, inte ryttmästarn själv, men hans hustru och sonhustru — hade gjort några försök att närma sig Marit. Men mot dem hade hon alltid ställt sig avvisande. Hon hade inte sagt ett ord till någon från den gården sedan rättegången.
Skulle hon nu stiga fram och erkänna, att på sätt och vis hade Hedeby-folket haft rätt? Ringen hade befunnits vara i Olsbykarlarnas ägo. Kanske skulle man till och med komma att säga, att de hade vetat om var den fanns, att de hade hållit ut med fängelse och förhör i hopp att bli frigivna och bli i stånd att sälja den.
I alla händelser förstod Marit, att det skulle betraktas som ett rättfärdigande av ryttmästarn och även av hans far, om hon lämnade fram ringen och berättade var hon hade funnit den. Men Marit ville inte göra något, som vore gott och förmånligt för Löwensköldarna.
Ryttmästar Löwensköld var nu en åttio års man, rik och mäktig, aktad och ärad. Kungen hade gjort honom till baron, och ingen olycka hade någonsin drabbat honom. Han hade förträffliga söner, och även de voro välbärgade och väl gifta.
Den mannen hade tagit ifrån Marit allt, allt, allt. Hon satt där ensam, utan egendom, utan man, utan barn, genom hans förvållande. Hon hade i
