mot rågången icke då eller sedermera under skiftets gång framställts, synes all talan om rågången med rätta vara för rågrannarne afskuren. Det vore meningslöst att föreskrifva rågrannarnes hörande, om icke därmed kunde uppnås, att rågången blefve för dem bindande, sedan den förrättning, som föranledt utstakningen, vunnit sin behöriga afslutning.
Då enskiftesförtattningarna icke innehålla några särskilda föreskrifter om rågångars bestämmande. bör om enskiften gälla detsamma, som om storskiften. Vid enskifte framträder för öfrigt skillnaden mellan fastställande af rågång och fastställelse å själfva skiftet ännu skarpare, i det skiftets fastställande här ankommer på Konungens befallningshafvande, under det att rågångsfrågan fortfarande tillhör allmän domstols pröfning.
I det stora hela gestaltar sig här behandlade fråga på. samma sätt äfven vid laga skifte. Att rågrannarne måste hafva. kallats till förrättningen framgår af 45 § skiftesstadgan, och att rågångsfrågan måste behandlas vid förrättning å marken utvisar 46 §, där det föreskrifves, att landtmätaren skall uppgå skiljelinjerna och å kartan affatta och beskrifva alla godkända eller stridiga skiljemärken samt i protokollet anteckna de skal, som å ömse sidor anföras. Dessa fordringar öfverensstämma med sakens natur, då i själfva verket parterna. icke gärna kunna klargöra för sig hvad som utgör föremål för deras erkännande, om detta icke på marken för dem utvisas; i de flesta fall skulle också, där sådant ej skett, icke med säkerhet kunna afgöras hvad som betecknas såsom ostridigt. Ifrågavarande stadgande har emellertid icke alltid blifvit efterlefdt, utan skiftesmannen har stundom åtnöjt sig med att i protokollet anteckna., att rågångarna varit ostridiga; att skiftesstadgans fordringar icke härigenom äro uppfyllda synes uppenbart.
Det skulle kunna ifrågasättas att tillerkänna fastställandet af ett laga skifte större betydelse än fastställande af ett storskifte. Det är nämligen att märka., att ägodelningsrätten, hvilken det ankommer att fastställa skiftet, därvid enligt 136 § skiftesstadgan har att tillse, att skiftet är lagligen beskaffadt; i följd häraf bör fastställelse al skiftet icke meddelas utan att rågångsfrågan verkligen blifvit handlagd enligt skiftesstadgans föreskrifter. Här har man således att lita till en pröfning, som är oberoende af förd klagan och som icke förefanns på storskiftenas tid. Oaktadt det sålunda strängt taget ålegat ägodelningsrätterna, visserligen icke att ingå i pröfning af själfva rågångsfrågan, men att vägra fastställelse till dess att en lagenlig
