Hoppa till innehållet

Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
126

tvistiga området mellan parterna. Att för bedömande af dylika sällsynta och sins emellan skiftande fall uppställa regler i lag har Beredningen icke ansett nödigt eller lämpligt.


4 §.

Gräns byar emellan i sjöar och rinnande vatten.Behofvet af ett tydligt utmärkande af gränsen mellan skilda fastigheter gör sig i främsta rummet gällande beträffande de områden, där själfva marken skall på ett eller annat sätt till ägarens nytta användas; i fråga om det af vatten betäckta området föreligger icke samma behof af en städse lätt skönjbar gräns, och det är också här förbundet med vida större svårigheter att anordna en sådan. Jordägarens rätt framträder här närmast såsom en befogenhet att tillgodogöra sig vattnet såsom sådant och att däri idka fiske; den rätt till grunden, från hvilken dock såväl den ena som den andra befogenheten härledes, träder i viss mån tillbaka. Det är under sådana förhållanden naturligt, att man i fråga om vattenområdet funnit nödigt att för gränsregleringen meddela särskilda bestämmelser, angifvande den norm, enligt hvilken en sådan reglering skall ske. Dessa regler äga emellertid endast subsidiär betydelse; är gränsen i vattnet bestämd på något af de sätt, i 1–3 §§ angifvas, komma dessa regler icke till tillämpning.

Nu gällande bestämmelser om fördelning af vattenområde byar emellan återfinnas i 12 kap; 4 § jordabalken. I enlighet med dessa bestämmelser måste vattenområdet anses vara mellan vederbörande rättsägare deladt, äfven om sådandelning icke är i yttre måtto genomförd. Den i nämnda bestämmelser innefattade norm för delningen kan icke utan kränkning af enskild rätt genom ny lag förändras. Uppgiften för en ny lagstiftning i ämnet kan därför icke vara att skapa nya normer för fördelningen utan endast att utfinna den gällande normens verkliga innebörd och söka åt densamma gifva ökad klarhet och fasthet.

Bestämmelserna i 12 kap. 4 § jordabalken härleda sig från äldre svenska rättskällor, närmast från 26 kap. byggningabalken i landslagen. I 1 § af detta kapitel heter det: "Nu ligga två byar sidolångs vid sjö eller sund, äge halfva sjön hvar. Ligger holme midt i sjö, äge hälften hvardera: ligger holmen ena landet närmare, hafve den holme, som äger vattnet. Ligger flottholme i sund, hafve den holme, som gitter fästa den vid sitt land. Ligger by vid sjöända, äge så mycket i sjö som hans bolstad tillsäger." Tolkningen af detta stadgande erbjuder vissa svårigheter.