som ofvan återgifvits, afse icke själfva grundsatsen i och för sig utan hufvudsukligen dess tillämpning i .smärre sjöar.
I 1697 års förslag har stadgandet om inskränkning af strandbys rätt erhållit följande lydelse: "ligger by vid ändan eller på sidan vid stora sjöar, då äger han sa mycket i sjö eller holme som hans bolstud och rågång medgifver allt intill dess djupaste vattnet vidtager; det äger för alla dem, som kring sjön bo, allmänningsfiske vara." Inskränkningen skulle alltså nu gälla endast stora sjöar, men icke blott för by vid sjöända utan ock för by vid sidan af sjö, såsom naturligt är. Emellertid beslöts i Lagkommmissionen den 8 september 1715, att stadgandet om allmänningsfiske skulle utgå. Å handskriften till det förslag, som vid detta tillfälle granskades har antecknats: "Detta uteslutes, att icke en åbo, som ofta har djupaste vattnet invid sitt hemman, må därigenom skadas, om han ingen särskild nytta af det vatten. som intill hans gräns går, får njuta utan för vattnets djup måste tillstädja allmänningsfiske däruti." I Lagkommissionens protokoll för nämnda dag säges det, att bestämmelsen om allmänningsfiske skulle utgå. "emedan sådant kan förorsaka många tvister, och kommer det icke alltid an på djupaste vattnet, utan är bäst, att gammal vana och andra goda skäl vid sådana tillfällen gälla". Uteslutandet afsåg alltså icke. att allmänningsfiske icke skulle finnas, utan endast att man icke ville gifva en allmän regel därom, särskildt icke en regel, som kunde göra alltför stort intrång i strandäganderätten.
Efter 1734 års lag upptogs ånyo frågan om allmänningsfiske i insjöar under förarbetena till 1766 års fiskeristadga. Man hyste emellertid betänklighet att genom en allmän regel begränsa strandäganderätten, hvadan i stadgan intet härom inflöt.
Däremot förekommer i 1852 års fiskeristadga ett stadgande, som bestämdt gifver vid handen, att strandägares rätt i vissa sjöar icke är obegränsad. I 1 § af nämnda stadga föreskrefs nämligen, att det står en hvar svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, dit strandäganderätten icke sträcker sig och där ej heller enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt. Detta stadgande har sedermera. upptagits i 6 § af 1896 års lag om rätt till fiske. Då emellertid icke någon bestämmelse om den enskilda strandäganderättens
utsträckning finnes i lag meddelad, gifver stadgandet i och för sig icke mycken ledning.
