kap. 2 § jordabalken skulle vid försäljning af jord, hus och tomt i stad i fastebrefvet nämnas, huru många alnar den gård eller tomt är bred och lång, så ock i hvilket kvarter och fjärding och mellan hvilka gator och gränder den är belägen – ett stadgande, som tydligen förutsätter, att en befintlig tomtindelning utgjorde grundvalen för privaträttsliga afhandlingar rörande fastighet i stad.[1] Ifrågavarande stadgande har i något förändrad form influtit i 9 § lagfartsförordningen.
Af det sagda följer, att beträffande stads planlagda område de från äldre tid härstammande stadsplaner och tomtindelningar måste vara ett viktigt bevismedel för utrönande af tomternas rätta gränser.[2]
Så länge de i administrativ ordning gifna föreskrifter angående städernas bebyggande icke utgjorde hinder för beviljande af lagfart å område, hvars gränser icke öfverensstämde med gällande stadsplan och tomtindelning, kunde dessa föreskrifter icke hafva afgörande betydelse för bestämmande af ägogränserna mellan de särskilda tomterna. Härutinnan har icke någon ändring skett genom byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874. Först i sammanhang med lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område har i 9 § lagfartsförordningen införts förbud mot beviljande af lagfart å något till tomt hörande, till gränserna bestämdt område förr än området blifvit i laga ordning från tomten afstyckadt. En
till
- ↑ Närmare bestämmelser gifvas i de särskilda städernas byggnadsordningar. Så. t. ex. stadgas i byggnadsordningen för Stockholm den 12 juli 1736, att krokar och bukter på tomter vid gatorna skulle, när tillfälle gafs, rättas efter den nya "generalkartan". Jämväl borde iakttagas, att om en person jämte hel tomt ägde del af angränsande, dessa icke finge sammanföras till en tomt, på det att tomterna, som de i tomtboken vore uppförda, icke mätte med tiden förvandlas. Tomtmätningen verkställdes i Stockholm enligt instruktion den 13- juli 1736 af stadsingenjören. Samtliga ägare af angränsande tomter skulle kallas att närvara. vid förrättningen, och därvid uppkommande tvister borde af stadsingenjören föredragas i stadens byggnadskollegium. Tomtmätning skulle enligt 1736 års byggnadsordning i regel ske vid hvarje öfverlåtelse, innan fastebref utfärdades. Enligt 1870 års byggnadsordning för Stockholm erfordrades för lagfart ny tomtmätning endast om tio år förflutit från den dag, tomten senast afmättes. Genom den ändring, byggnadsordningen undergick den 4 januari 1900, har förklarats, att för lagfarts vinnande ny mätning af tomten icke erfordras, därest öfver densamma företes tomtkarta, upprättad efter den 11 juli 1896.
- ↑ En liknande betydelse synes böra tillerkännas de kartor öfver särskilda tomter, som i äldre eller nyare tid tillkommit under offentlig myndighets medverkan. Jfr K. Maj:ts dom den 13 dec. 1876 (N. J. A. s. 505). – Att skiftesstadgan ansetts icke vara tillämplig å. förrättning, som gällt reglering af gränsen för tomt inom stads planlagda område, se K. Maj:ts utslag den 21 ang. 1907 (N. J. A. s. 345) och den 13 maj 1909 (N. J. A. s. 156).