Enligt promulgationsbestämmelsen till lagen den 14 juni 1907 om servitut skall hvad i 5 och 7 §§ af lagen stadgas tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före den dag, då lagen trädt i kraft. Då denna lag ingår i den nya jordalagen såsom dess tolfte kapitel, har berörda öfvergångsbestämmelse bort till förevarande lag öfverföras. I sammanhang härmed har upptagits den promulgationsbestämmelse, som meddelats vid den föreslagna lagen om rätt till undantag, hvilken lag i den nya jordabalken ingår såsom det trettonde kapitlet.
14–20 samt 22–26 §§ motsvara 5–19 §§ i promulgationslagen till lagen om inskrifning af rätt till fast egendom. Då i lagen den 25 juni 1909 angående ändrad lydelse af bl. a. 37 § inteckningsförordningen införts bestämmelse, att däri upptagna stadganden, hvilka motsvaras af 16 kap. 43 och 44 §§ i nya jordabalken, icke skola äga tillämpning i fråga om afsöndring, som skett före den 1 januari 1910, har ett häremot svarande förbehåll införts i 23 § promulgationslagen.
I 21 § har från lagen den 27 juni 1896 om ändrad lydelse af 6 § lagfartsförordningen upptagits bestämmelse, att det här i 15 kap. 10 § jordabalken införda förbudet mot beviljande af lagfart innan fastställelse meddelats å afsöndring icke skall gälla, när afsöndringen ägt rum innan nämnda lag trädde i kraft.
Urminnes häfd.I rättssäkerhetens intresse hafva äldre och nyare lagar meddelat bestämmelser om häfd å fast egendom; under vissa förutsättningar är, sedan viss i lag bestämd tid förflutit, klander uteslutet å, de i och för sig icke lagliga fång, hvarå fastighetens innehafvare grundar sitt anspråk på äganderätt till densamma. Oaktadt de för sådan häfd nödiga förutsättningar icke kunna uppvisas, har man emellertid tillerkänt. väsentligen samma verkan åt ett besittningsförhållande, hvilket betecknats såsom urminnes häfd och hvars karaktär i 15 kap. jordabalken angifves sålunda: "Det är urminnes häfd, där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttat och brukat hafver att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först därtill komne äro."
