dessa biträdens sakkunskap om lokala förhållanden må till fullo kunna göra sig gällande, bör deras befattning med ärendet begränsas till visst län. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt, att de utses af Konungens befallningshafvande. Däremot bör landtmätaren, i hvilkens hand ledningen af förrättningen ligger, vara densamme för hela det område, förrättningen afser, äfven om denna omfattar flera län. Med hänsyn härtill och till frågans vikt har utseende af förrättningsman öfverlämnats till Konungen.
Med afseende å jäf mot förrättningsmannen och hans biträden göra sig samma synpunkter gällande, som legat till grund för de i det stora hela sins emellan öfverensstämmande föreskrifterna härom i skiftesstadgan och lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten. Då vissa anordningar i förevarande lagförslag, särskildt beträffande laga domstol för förrättningens öfverklagande, närmare öfverensstämma med sistnämnda lag, har i fråga om jäf och behandling däraf i 3 § hänvisats till denna, dock med den jämkning, som blifver en följd af att i förevarande fall Konungen har att förordna en af förrättningsmännen. I 4 § hafva beträffande omröstning till beslut föreslagits bestämmelser, som öfverensstämma med nämnda författningars föreskrifter härom.
Förrättningens ändamål är att fastslå den yttre gränsen för strandäganderätten. Därvid torde förrättningsmännen endast i undantagsfall kunna hämta stöd från föregående domar eller förrättningar. I regel få de utgå från den allmänna rättsuppfattningen, sådan denna gör sig gällande med afseende å utöfningen af de befogenheter, hvari äganderätten kommer till uttryck. I detta afseende har i 5 § af lagförslaget framhållits fiske, jakt och sjöslåtter såsom särskildt ägnade att belysa frågan om strandäganderättens utsträckning, men äfven andra förhållanden kunna härvid vara af vikt, såsom begagnandet af holmar och skar ute i sjön. Vid frågans bedömande har man emellertid att beakta, att strandägarens utöfning af fiske icke utan vidare utgör bevis för hans äganderätt till grunden: han har ju lika väl som hvarje annan rätt att fiska å, det allmänna området. Frågan beror däraf, huruvida han ansetts äga att inom visst afstånd från stranden utesluta andra från idkande af fiske. Å andra sidan är den omständigheten, att strandägaren tillåtit andra att i visst afseende nyttja vattnet, icke alltid uttryck För en be stämd rättsuppfattning utan kan bero på efterlåtenhet från hans sida. De förhållanden, hvilka sålunda skola i ärendet utrönas, äro tydligen af den beskaffenhet, att
