- förordningen den 16 juni 1875 angående upphörande af
hembudsskyldighet, i hvad förordningen innehåller föreskrift om tiden för anhängiggörande af talan om lösningsrätt;
- förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd;
- lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att
hänföra;
- lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
byggnad uppförts utöfver tomtgräns;
- lagen den 14 juni 1007 om nyttjanderätt till fast. egendom;
- lagen den 14 juni 1907 om servitut;
- lagen den 14 juni 1907 om inskrifning af tomträtt samt. af fång
till sådan rätt; samt
- lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt;
- tillika med alla de särskilda stadganden, hvilka innefatta ändring
eller förklaring af hvad sålunda upphäfda lagrum innehålla eller tillägg därtill;
- så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Är angående handläggning af lagfarts- eller inteckningsärende i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, afvikande från nya lagens föreskrifter, skola dessa i stallet landa till efterrättelse.
Där enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande är beroende däraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt galla om lagfart.
Hvad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt till servitut skall ock gälla i fråga om inskrifning, som enligt nya lagen meddelas för sådan rätt.
I stället för hvad 4 kap. 7 och 8 samt 10 kap. 1 § jordabalken i 1734 års lag innehålla stadgas som följer:
- 1. Ej må någon sluta köp eller skifte med öfvermage eller
vanvettig om deras jord; sker det., vare ogillt.
- 2. Tränger förmyndare att sälja något af de omyndigas fasta arf
till deras föda och nödiga uppfostran, vise inför domaren rätt nöd; och
