2 § i 1686 års K. Kyrkolag, efter föregången 3:ne söndagars lysning å rad af predikstolen, alldeles måtte afsöndras ifrån Guds Församlings gemenskap, till dess han kunde förmås till sämja med sin hustru Catharina Iscania, med hwilken han, allt sedan år 1712, i anseende till obestyrkt misstanka om otrohet, oaktat förmaningar och bön i Församlingen, icke låtit sig förmå till sammanlefnad, gaf Kongl. Maj:t uti Bref till Consistorium den 16 Dec. 1726 i Nåder tillkänna, att wederbörande Domare först borde utlåta sig till hwad straff Sippinen gjordt sig brottslig för det sin hustru påbördade tillmäle; hwarjämte bemälde domare ålåge, att handhafwa Iscania, såsom den oskyldiga maken, wid all sin tillständiga rätt, och den ifrån Sippinens bo skilja, så framt de ej skulle stå att förlikas, så ock af hans andel i egendomen låta Iscania njuta sitt anständiga underhåll, jämte annat straff, som Domaren kunde pröfwa nödigt att belägga honom med, där han framgent ej skulle wilja fullgöra sin skyldighet. De flere gångor i Swerige timade händelser, att qwinfolk sig låtit sammanwiga med hwarandra, hwarå exempel finnas införde i Lagf. Biblioth. 2:dra Del, p. 23, 379, 380, synas såsom gäckeri med en af Kyrkans Ceremonier, efter 1 Cap. 2 § MB. böra bestraffas.
3. §.
"Faller någor af ifrån wår rätta Evangeliska Läro,
och träder til en wilfarande, och låter han sig icke rätta;
tå skal han förwisas Riket, och njute ej arf, eller
borgerlig rättighet inom Sweriges Rike, utan han får
Konungens nåd, och kommer åter, som i 7 Cap. 4 §.
ÄrfdaBalken sagdt är."
