alternatif lämnades till domarens behag, att antingen låta djuret qwickan i jord gräfwas, eller i elden brännas; men angående ärsättning för ägaren, om tillgång, efter wanligheten, hos den brottslige tryter, är ingen ting stadgat; Och är det wäl billigt, att ägaren, som swårligen kan nyttja kreaturet, skall föda detsamma under hela tiden ransakningen påstår, och intill dess Konungens dom för brottslingen utfaller? bestraffas icke därigenom ägaren, alldeles oskyldigt, med en penningeförlust, som då den drabbar någon af Rikets fattigare Allmoge, i synnerhet då kreaturen äro flere till antalet, kan försätta honom med hustru och barn i yttersta uselhet? Hwad wore i slika händelser mera billigt, än att wid bristande tillgång hos brottslingen, ägarens till kreaturet kostnad och skada, af saköres- eller andra allmänna medel ärsattes? Att i fordna tider alla kreaturen blifwit dödade, ses af Kongliga Brefwet till Kgl. Swea HofRätt den 8 Februarii 1754, som tillade en Skarprättare särskilt arfwode, utöfwer 1736 års Taxa, för det owanliga beswär han haft, medelst 20 kreaturs dödande, med hwilka en Bonde begått tidelag. På 1780:talet utwisa flere prejudicater, att då tidelagaren med flere kreatur utöfwat tidelag, blott ett af dem blifwit dödat, och de öfrige ifrån orten skaffade, hwarom se Kgl. Rådkamarens Prot. den 22 Oct. 1787, angående Tidelagaren Lars Andersson. Omsider har det partie blifwit tagit, att befria det, wisserligen till gerningen oskyldiga kreaturet ifrån skarprättarens hand, och att förunna ägaren frihet, att till förargelses undwikande, detsamma ifrån orten borrtskaffa. Se Högste Domstolens Protocoller den 18 Januarii 1790, om Drängen Jan Jansson; den 8 Martii s. å. om Lars Ericsson; den 17 October 1791, om Nils Pehrsson; den 12 Januarii 1795, om Clement Halfwardsson, och den 13
