hund, en tupp, en huggorm och en apa, och sedermera, efter ortens belägenhet, kastas i nästgränsande haf eller å, på det, säger Kejser Justinianus i sin Lagbok, missdådaren, under den korrta tid honom återstod att lefwa, måtte sättas i mistning af alla Elementrens bruk och sjelfwa himmelens ljus, samt efter döden icke ens njuta jorden till sin lägerstad. "Alia deinde Lex asperrimum crimen nova poena persequitur, qu[ä] Pompeja de parricidiis vocatur: qua cavetur, ut si quis parentis, aut filii, aut omnino adfinitatis ejus, quæ nuncupatione parentum continetur, fata præperaverit (sive clam, sive palam id ausus fuerit) nec non is cujus dolo malo id factum est, vel conscius criminis existit, licet extraneus fit, poena parricidii puniatur: et neque gladio, neque ignibus, neque ulli alii solenni poenæ subjiciatur, sed insutus culeo cum cane, et gallo gallinaceo, et vipera, et simia, et inter eas ferales angustias comprehensus, (secundum quod regionis qualitas tulerit) vel in vicinum mare, vel in amnem projiciatur: ut omnium elementorum usu vivus carere incipiat, et ei Cælum superstiti, et terra mortuo auferatur. Instit. Justiniani Imp. Lib. 4, Tit. 18, § 6. I flere Rikens lagar har detta brott med swårt dödsstraff blifwit belagt såsom i Swerige fordom, att mannen skulle steglas och qwinnan brännas. 2 Cap. Högm. B. LL. 2 Cap. Högm. B. St. L. i Preusen, att, efter föregången offentelig spö eller risslitning, släpas till afrättsplatsen, och där råbråkas nedifrån uppåt. Preus. L. 2 D 20 Tit. 873 §. I Frankrike, under fordna Monarchiska regeringen, att, sedan missdådaren blifwit stäld en timme för skampåle, mista handen, råbråkas, kroppen brännas, och askan spridas i luften. Domat, des loix civiles, supplem. p. 209, § 14. Nu förtiden, då i Frankrike guillotinering utgör enda dödsstraffet, skiljas
