han därtill dugelig är, eller ock skaffa en annan dugelig karl för sig, men om han någotdera icke förmå skulle, då först fällas efter 19 Cap. 3 § MB. till annan kroppspligt. 1737 den 20 Dec. KB. Jusleen, p. 16. Den del af Allmogen, hwilken i fångeföringen ej annorlunda än endast såsom skjutsande deltager, och ej med råd och dåd hulpit därtill, att fånge fått undankomma, bör något answar för fångars flygt ej åläggas; men å de orter, där Allmogen åtagit sig, att, efter wiss öfwerenskommen ordning, wara för Fjärdingsmänns eller fångföraresysslorne answarig, kan i slikt fall den eller de, som ett sådant answar för fångars wårdande sig åtagit, ej undgå straff, i den händelse, genom deras försummelse eller wållande, fången får tillfälle att taga flygten; dock måge domare, i slika fall, efter beskaffenheten af den undkomne fångens list eller wåld wid hans flygt, brottet för hwilket han warit häcktad, och mer eller mindre möjelighet för fångföraren att förekomma den fångnes flygt, hwad Allmogen angår, icke alltid med spö, utan på sätt 19 Cap. 3 § MB bjuder, antingen därmed, eller med böter, fängelse eller arbete straffa den, hwilken fången till bewakning anförtrodd warit. Och på det wederbörande icke måtte sakna underrättelse, om allt hwad dem wid fångars wårdande åligga kan, skall uti de förpassningar, som i följe af KB. den 27 Oct. 1757, (Bredberg, 2 T. pag. 40,) utfärdas, noga utsättas brottet, hwarföre fången är anklagad och dömd, samt de utwägar, som till hans säkra bewakande böra widtagas; hwarjämte, enär grofwe missgerningsmänn skola föras, någon Kronobetjent owilkorligen bör wara följaktig och för fångens wårdande answarig blifwa, samt denna Förordning ej allenast twänne gångor om året å predikostolarne i Riket kunngöras, utan ock wid alla laga HäradsTing å förste Rättegångsdagen offenteligen uppläsas. 1792 den 11 Julii, KF.
