medelst skärpning i den förordnade CommissorialRättens och Götha HofRätts domar, fälde förre LandsFiscalen, men då Fästningsfången i Marstrand Johan Henr. Schonheit (se Lagf. Bibl. 3 T. p. 310) hwars brott däruti skulle hafwa bestått, att hafwa om Altarens Sakrament fäldt wanwördeliga utlåtelser och kallat Presterne, utan åtskilnad af Lutherske, Calviniske eller Catholske, för kättare och meuchelmördare, till det i Swerige oärhörda dödsstraff, att sedan högra handen blifwit afhuggen samt tungan med en krok utdragen och afskuren, mista hufwudet och å båle brännas. – O. J. T. hwilken wid uppkommit samtal om presterättigheters utgörande, yttrat smädeliga utlåtelser emot Cathechesen och Evangelium, dömdes därföre, igenom KB. till S. H. R. den 19 April 1782, till 14 dagars fängelse wid wattn och bröd: att sitt brott inför Församlingen offenteligen afbedja, och att icke widare få bära det Nådeteckn honom såsom Riksdagsmann blifwit förundt; hwarjämte Församlingens Kyrkoherde, igenom Consistorium, borde undfå tjenlig föreställning för dess obetänksamma förhållande, att igenom undersökning i Sochnestämman i O. J. T:s frånwaro, hafwa bidragit till de fällde utlåtelsers utspridande. Bonden J. E. hwilken i 20 till 30 personers närwaro smädat Gud och Lutherska Läran samt lasteliga talat om Högstsalige Konungarne Gustaf den 1:ste och Gustaf den 3:dje blef, medelst K. B. till S. H. R. den 26 Junii 1799, ifrån lifsstraffet förskond, och i det stället dömd till en månads fängelse wid wattn och bröd: att offenteligen i Församlingen afbedja dess lasteliga utlåtelser om Gud och wår sanna Lära, samt att med ett års Fästningsarbete afstraffas, till hwilken lindring i straffet, såsom bewekande skäl anfördes, att de af J. E. fällde utlåtelser, ehuru grofwa, förgripeliga och lasteliga de, för sig sjelfwe betraktade, wärkeligen woro, funnits likwäl tillika så wansinnige,
