per modum recommendationis till Oss, och den nåd och moderation, som Oss skulle behaga med dem göra, på det man icke måtte göra någre skadelige praejudicata, som framdeles kunde dragas in consequentiam, hwarigenom justitiens lopp skulle kunna turberas, och slika arga och grofwa attentates emot Oss och wår Estat, måtte mera styrkas, än förekommas och afwärjas. Hwad Bartholomeum anlangar, så måste hans afdömande än på någon tid differeras för Grefwe Ulefelds skuld, som I wäl weten, och Wi nyligen hafwe Eder tilskrifwit om." I Preusen anses wåldsgerning å Konungen med lifsstraff, men å Drottningen, Kronprinsen och andra af Kongliga famillen, med 4, 6, 10 årigt, till och med lifstids fästnings eller tuckthusarbete. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 197, 203 §§.' I England göres skilnad emellan en Konung de jure och de facto, grundat på ett Konung Henric den 7:s Statut, som, då en Inkräktare bemägtigar sig Thronen, ursäktar dem,s om hjelpa och åtlyda honom; ty säges i Statutet, om den laglige Fursten äger rätt, att låta hänga dem, som lyda Konungen de facto, låter Konungen de facto säkerligen i sin ordning upphänga dem, som wisat lydnad emot Konungen de jure, och som folkmängden ganska ofullständigt kan döma om titeln, samt besittningen wid första ögnakastet alltid är gynnande, kan lydnad icke skäligen påbjudas i anseende till en Furste, hwars titel ännu är i fråga, innan Allmagten därom förordnat. Om en Engelsk Konung afsäger sig regeringen, eller därifrån lagligen dömes, kan ifrån samma ögnablick icke något högförräderi emot honom begås. Att med penningar understöda Rebeller, som wistas inom Engelska området, anses för högförräderi; men ej om de äro wistande därutom. Med böter, fängelse, eller skampåle anses det, om i samqwäm skålar drickas till en Riksförrädares minne, eller i fall den prestemann, som
