Sarmaten är dig känd, han ej förtryckas vet,
Och hämden är hans dygd, så väl som tacksamhet.
ODEN.
Väl. Njut, af hämdens dygd, den sällhet hon skall föda,
Gå bort och se den prins, du älskat och förrådt,
Kanhända denna stund för Romarns bilor blöda,
På vink af en rival, som skryter af ditt brott!
THILDA, utom sig.
Han!.. Bödlar, det är mig — mig, mig, J skolen döda! —
(Till folket.)
Och du försagda folk! du hör, — och låter ske!
(Med villrådig förskräckelse.)
Olyckliga!...Min far...hvad väg....hvar äro de?
Hvart går jag? — o min prins! låt mig ditt öde följa!
O du, som gjort mitt brott, må du min oskuld se,
Och sen må blixten slå, och afgrunden mig dölja!
(Hon skyndar bort.)
ASMUN.
(Vill hindra henne.) (Pompé visar sig.)
Min dotter! .... hvilken syn!
ODEN.
Förskräcks du för Pompé?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/114
Den här sidan har korrekturlästs
— 82 —
