Af dessa kämpar följd, jag drabbat och fördrifvit;
Din väg är öppen, Prins, och Sigurds trogna hand
Med högmod lånar sig, att bryta dina band...
YNGVE.
Gen, Gudar, med mitt lif, mig segerns hopp, tillbaka!
Gen med mitt fordna svärd, dess fordna glans igen!
THILDA, lemnar honom ett svärd, som hon tar af någon af de kringstående.
Tag det af Thildas hand; drag det för friheten,
För äran, för ditt folk, för segern och din maka!
YNGVE, fattar det med liflighet.
Jag kysser det, — och svär, att bli dem alla värd!
Men om min undergång af Himlen är beskärd,
Mins Thilda då hvad tröst hon svurit mina öden?
THILDA.
Hon hör, var trygg derpå, till Yngve — eller döden.
Gå. — Hennes lif är fäst vid lyckan af ditt svärd.
YNGVE.
(Till Sigurd.) (Milo visar sig med Romerk vakt.)
Lös mina band. — Hvad syn!
THILDA.
Jag dör.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/143
Den här sidan har korrekturlästs
— 111 —
