Den här sidan har korrekturlästs
— 117 —
Jag har ej ryst, jag sjelf, att detta brott begära!
(Han löper till Asmun och vill rycka dolken af honom; Pompé fattar den tillika med Asmun för att hindra hans uppsåt.)
Släpp jernet, — gif barbar! — mig blef det skickadt, — gif!
(Han dignar tillbaka.)
ODEN, (som stödjer honom.)
I Gudars namn, dig sjelf, din svaghet mäktig blif!
YNGVE, kommer sig före igen.
Hon flyr mig! — Afgrunder, J fåfängt henne döljen!
Jag henne finna skall.
(Han störtar sig med förtviflan af Scenen.)
POMPÉ.
Soldater, honom följen,
Vid edra hufvuden, J svaren för hans lif.
ELFTE SCENEN.
POMPÉ. ODEN. ASMUN. SIGURD.
MILO. De öfrige.
POMPÉ, till Asmun.
Bedragne, gamle man, ditt öde jag begråter.
