Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 146 —

O du, som älskas än, den stund du hatas bör,
Som, med mitt enda brott, min enda sällhet gör;
Ack! då jag ägde rätt, att dessa känslor nära;
I dessa fordna dar, af oskuld och af ära,
Då allt förente oss, och äktenskapets Gud
Ren smickrade mitt hopp med namnet af din brud;
Hvem skulle sagt oss då, en dag så när att lysa,
Då, för en blick af dig, Virginia borde rysa?
Och då det blef ett brott af hennes tänkesätt,
Att lemna din förtjenst, en svag, en vanlig rätt.
Men sådan är, min vän, det blinda splitets ifver
För dyrkan och förakt, det envåldslagar skrifver,
Ej nog att evigt fly en älskare, en vän.
Man har ej fyllest gjort, om man ej hatar den.
Se der, den grymma pligt, till hvilken jag fördömmes!

JULIA.
Jag vet att, af er far, en oförrätt ej glömmes.
Att han ett sådant namn åt dessa tvister ger
Som Appius länge skilt från honom, och från Er.
Likväl... af tidens magt, sig allt förändras låter.
Hur månget upplöst band har ej förnyats åter?
Och i en väntad far, som återskänkes Er,
Mitt hopp ett förebud till större skiften ser.

VIRGINIA.
Min hand är skänkt en gång, och kan ej återtagas.
Sicinius hatas kan, men han skall ej bedragas.