Och Appius, från den stund hans åsyn Eder sårar,
Skall sjelf ej drista mer, att störa edra tårar.
VIRGINIA.
Jag Er med tacksamhet, ej med förundran hör.
Så utmärkt sinneshöjd hos Appius väntas bör.
Men om, i faderns namn, sig dottern må förklara,
Sträck ej för långt en gunst, hvartill han ej kan svara;
Och utan misshag tål, om han sig undandrar,
All mindre skuld, hos Er, än för Virginias dar!
Jag säger mer: förlåt, om jag hans känslor delar,
Och af er gunst begär det enda prof som felar,
Att åter glömd af Er, och fri ur detta slott,
Få fly en ökad skuld, som gör mig brottslig blott.
APPIUS.
Mitt genomstungna bröst förstår dig, otacksamma.
Oböjligt stolt, och värd, att från en fader stamma,
Hvars en gång svurna hämd sin fyllnad aldrig når.
Du liknar icke blott, du honom öfvergår - - -
Ha, jag för vida förs! — förlåt en brottslig ifver,
Som, intill oförrätt, sin hårda klagan drifver.
Men fins då, i er själ, ej mer en känsla qvar,
Som talar der för mig, mot en förtörnad far?
Om, glömsk af begges rätt, jag sårat begges heder,
Gör erkänslan deraf, ej nog att hämna Eder?
Och dessa fordna band af älskare och vän,
Har ångern sjelf ej hopp, att knyta dem igen?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/182
Den här sidan har korrekturlästs
— 150 —
